Att jag aldrig varit i Schweiz förut! Lite konstigt som orienterare när det dels är en så stark nation, så vacker natur och varje höst arrangör av världscupfinalen. Men nu var det äntligen dags! Både för premiärbesök och att få vara med och avsluta världscupen.
Långdistans och sprint var programmet för mig och vi åkte hela laget ner på onsdagen för att hinna förbereda oss inför tävlingarna, som för några startade med sprintstafett på fredagen. Torsdag förmiddag var vi ute på model event för långdistansen och alla de farhågor om den speciella Mittelland-terrängen besannades. Spring INTE i grönraster, speciellt inte det på gul bakgrund. Ta vägarna runt. Så korta sträckor som möjligt i skogen. Visst låter det kul…? Nja. Men nya utmaningar är alltid kul, det gäller bara att hitta just utmaningen och bortse från att njutningen av fin terräng och rolig orientering denna gång kan bli aningen vag.
Efter två pass i terrängen och några funderingar och diskussioner ihop med Thomas hade jag ändå planen klar inför lördagens långdistans. Det var parstart denna gång, med två separata slingor och sedan en fjäril som spridningsmetod på den avslutande gemensamma delen. Jag startade samtidigt som Lilian och det var skönt att kunna göra uppvärmningen ihop, för även om det här var en viktig tävling som jag verkligen ville springa bra på började energin och tävlingsmotivationen nu flacka efter en lång och intensiv säsong. Men det stärkte enormt att sitta och vänta i karantänen med de andra i det svenska laget. Snacka om allt annat än tävlingen och skratta tillsammans. Så den här gången gick jag mer in i tävlingen med en glädje och lycka över att få vara här och göra det jag tycker så mycket om ihop med fantastiska människor, mer än fokus på prestationen och nervositet över loppet. En skön känsla att ha innan start, men kanske att jag egentligen vill vara lite mer fokuserat laddad.
Det är också svårt att prestera som jag vill när jag har så pass lite erfarenhet från en terrängtyp som nu. Om jag inte helt litar på mina egna beslut påverkas hela attityden i mitt orienterande. Inför loppet var det något jag var lite rädd för skulle hända, men jag tycker ändå att jag tacklade det bra tillslut. Det blev en liten miss ganska tidigt och jag hade svårt att bestämma mig på första långsträckan. Men fysiskt kändes kroppen riktigt stark inledningsvis och jag gick ut offensivt. Första varvet och sedan kartbyte. Hittade lite bättre vägval på de längre sträckorna på andra varvet och när jag kom tillbaka till den gemensamma kontrollen och skulle ut på den sista delen av banan var jag bara några sekunder bakom Lilian. Skönt att få ett positivt besked på att vi sprungit lika fort. Snart därefter kom även Lina ikapp, som startat 3 minuter efter mig och Lilian. Det var några längre sträckor med mycket väglöpning och jag kände att jag fick slita ordentligt. Tappade sakta men säkert deras ryggar men kom ikapp igen och vi var i stort sätt ihop när vi skulle ut i fjärilen första varvet. Jag hade ena slingan och Lilian och Lina den andra. Någonstans här började jag känna av att andningen inte fungerade som jag ville. Jag hade legat på en extremt hög belastning under en lång period fram hit för att verkligen försöka hänga med i Linas temp och nu började det kännas som om jag inte fick ner luften i lungorna ordentligt. Jag försökte djupandas men fick då väldigt obehagliga hugg i bröstkorgen och började andas ännu mer snabbt och ytligt. Känslan att jag inte fick tillräckligt med luft ville inte släppa så enda sättet var att sakta ner på farten och låta pulsen sjunka. Det blev något bättre men krampkänslan i lungorna satt kvar och det gjorde ont att springa utför. Fokus gick från att fortsätta pressa och försöka göra ett bra lopp till att bara försöka ta mig runt banan. Jag tappade 5 minuter på Lilian härifrån och i mål och det kändes oerhört frustrerande att inte kunna pressa ut det sista på den här löpbetonade banan. Inte minst när sista minuterna var asfaltslöpning och sedan in på arenan, och jag kunde bara hålla halvfart.
Jag var så trött efteråt. Även fast pulsen inte alls varit maxad som den brukar sista kilometrarna så var jag helt borta efter att jag gått i mål. Kände mig som ett tomt skal och bara låg där på gräsmattan och orkade varken jogga ner eller byta om. Så slutade mitt sista lopp i skogen för den här säsongen. Inte helt som jag velat. Försöker vara nöjd med det jag gjorde innan andninsproblemen kom men jag hade velat avsluta med den fina känsla jag haft resten av säsongen.
Jag hann återhämta mig hyfsat till sprinten dagen efter och krampen i lungorna kändes mindre och mindre efter morgonjogg och ordentlig uppvärmning före loppet. Det var en kul sprint med för mig lagom svåra vägval och inte för mycket dötid för enbart löpning. Jag njöt av att äntligen få vara på plats på världscupfinalen och av publikens fantastiska stöd. Det hejades överallt utmed banan och det kändes som man var världsmästare vid starten, varvningen och målgången inne på arenan. Vilken stämning! Troligtvis det närmsta vår sport kommer en arenaidrott.
Med ett tekniskt bra lopp och en okej känsla fysiskt blev jag 35a på sprinten. Fanns lite småsaker jag hade velat göra bättre men tränar jag inte sprint kan jag inte vänta mig mer än så. Men jag är sugen på att faktiskt höja min sprintnivå ett steg, det får bli ett av vinterns projekt tror jag. Men först lite välbehövlig vila för en trött kropp och ett tomt huvud.
Jag slutade 29a i den totala världscupen med många jämna resultat runt placering 20 på världscupen, EM och VM under året. Det känns som ett fint resultat för min första säsong på den internationella arenan som senior. Många nya lärdomar och upplevelser och ett helt fantastiskt år! För ett år sedan hade jag inte trott att jag skulle springa alla världscuprundor, med både EM och VM, den här säsongen. Men det finns mycket kvar att lära och motivationen att nå ännu högre är stor.