Som så många andra löpare har jag en hatkärlek för hård intervallträning. Jag hatar det för att det är grymt jobbigt och att genomföra ett pass själv kan kännas mentalt helt oöverstigligt, speciellt innan. Man vet ju att det inte är något myspass man ska ge sig ut på. Jag älskar det för att man får springa fort och känna sig snabb men allra mest för den där totala tillfredsställelsen som infinner sig efter passet. När man har lyckats med en bedrift som kändes helt oöverstiglig på uppvärmningen. Det spelar egentligen ingen roll hur snabbt man har sprungit, huvudsaken är att man genomfört passet. Men jag älskar det även av samma skäl som jag ibland hatar det, nämligen just för att det är grymt jobbigt, vilket man främst har en förmåga att göra om man tränar med andra. Det är något speciellt med att ta ut sig totalt. Eftersom hälsenan nu känns lite bättre (peppar peppar) har jag gått på några träningar med Södermalmsklubben IF Linnéa. Sista passet jag var på körde vi flack långintervallstege i 24 minuter. Jag tvekade innan om jag över huvud taget skulle gå dit. Vore det inte trevligare att gå ut och mysjogga istället? Uppvärmningen var fruktansvärd och det kändes som en rejäl ansträngning att bara förflytta kroppen i 5-minuters-tempo. Hur skulle jag kunna öka farten med mer 1 minut per km till intervallerna? Skönt att man fick ”vila” med lite löpskolning sen. Blev dock snabbt uttröttad igen av stegringsloppen. Men det var bara att köra och hoppas på det bästa. Och det gick faktiskt att öka farten och behålla den i både 2,4 och 6 minuter! Har ingen aning om hur snabbt det gick eftersom jag inte springer med GPS-klocka just nu men under 4-minuters-tempo lär det i alla fall varit. Det känns skönt att inte ha några tider att passa utan bara springa på känsla. Och det var helt underbart att pusta ut efteråt och känna att man fixade det. T o m intervallerna var rätt behagliga, vilket kanske berodde på att jag inte pressade mig totalt till max. Jag tror inte det bara är endorfinerna som gör att man känner sig så bra efter ett hårt träningspass utan man känner sig även lite stolt över sig själv, att man klarade bedriften. Ett distanspass i lugnt tempo i fin miljö kan jag njuta av både före, under och efter passet men det ger ändå inte riktigt samma känsla av tillfredsställelse som de hårda högintensiva passen. Den där härliga känslan man uppfylls av efter ett hårt intervallpass blir också ännu bättre när man delar den med andra. Så förutom att man pressar sig hårdare blir passet både roligare och mer givande.

Tyvärr har man ju dock inte alltid möjlighet att träna med andra. Det enda sättet jag kan köra hårda pass själv (förutom backe, funkar oftast!) är att ställa mig på ett löpband och köra ett kort och intensivt pass (max 30 min) där jag bestämt exakt vad jag ska göra innan. Det låter ju fruktansvärt tråkig egentligen…! Ett tidseffektivt hatkärlekspass är 5 km-tempo-pass där jag börjar i relativt hög fart, försöker hålla den hela passet och sen trycka upp farten på bandet de två sista minuterna. Efteråt är jag i alla fall så nöjd, ibland orkar jag t o m köra lite magövningar efteråt men oftast slänger jag mig direkt in i duschen. T o m sådana pass kan man sakna när man är skadad :-)

Ovan beskrivna pass är ett av få tillfällen jag kan framkalla kräkkänsla av ren ansträngning, även om det verkligen hör till ovanligheterna. Jag funderade en del tidigare på varför jag kunde få detta kortvariga illamående av att pressa mig det där extra lilla när jag redan var grymt trött men inte om jag t ex maxade på en minuts löpning. Dessutom har jag svårt att maxa ordentligt på en minuts löpning (har nog aldrig gjort det). Sannolikt beror det på flera orsaker, men högst sannolikt är en starkt bidragande orsak att kroppen blir sur (lågt pH i blodet) och hjärnan på något sätt känner av detta. Det är också välkänt att högintensiv träning och även värme leder till att matspjälkningssystemet stängs ner (blodflödet går till musklerna istället), vilket också kan bidra till illamåendekänsla. Jag har dock aldrig spytt av att anstränga mig för hårt, jag tror helt enkelt jag stoppar mig själv innan det händer.

Sista veckan har jag haft semester och varit i Båstad och även om det blivit en del löpning så har det varit svårt att få till något riktigt hårt pass. Men för mig känns det bra att köra på i mitt eget tempo också. Just nu kör jag alla intervaller på känsla, men ibland med pulsklocka. Igår sprang jag ett härligt långpass i Hellas/Nackareservartet i värmen, det första på väldigt länge. Efter två mil var benen riktigt trötta och inte vana att springa så långt. Men det bästa med hela passet var nog att få hoppa i vattnet efteråt! Nu blir det ännu mer semester i Norge med vandring och löpning i bergen, som jag hoppas kunna dela med mig av sedan!