I helgen avgjordes Lidingöloppet. Det är en klassisk utmaning som jag alltid velat springa bra på, och egentligen känns det som om loppet skulle kunna passa mig. Jag har dock aldrig varken varit i form eller lyckats bra i detta lopp. Mina två första upplevelser av loppet var väldigt behagliga. Ena gången joggade jag runt i världens regnskur på 2:37 och andra gången hade jag haft hälsenebesvär hela sommaren och började springa några veckor innan, så inga förväntningar alls då. Men eftersom jag gjorde klassikern det året sprang jag ändå och startade i näst sista startgrupp. Det gick över förväntan och jag sprang om folk hela tiden, ofta ute i buskarna. Sprang in på 2:22 och efteråt kunde jag inte ens komma ihåg att loppet varit jobbigt, jag var ju bara fokuserad på att springa om folk och hoppades att hälsenan skulle hålla!
Förra året var det meningen att jag äntligen skulle kunna satsa på en bra tid på Lidingöloppet. Om jag förberedde mig bra kunde väl inget gå fel - el?! Jag kunde träna på bra ända från juni månad (hälsenebesvär igen…) och fick ihop en hel del långpass. Några veckor innan loppet sprang jag Lidingö testlopp vilket innebar 24 km som mestadels gick på Lidingöbanan. Då höll jag 2:10-fart vilket gjorde att jag hade ett tydligt mål inför Lidingöloppet! Eftersom jag ville förbereda mig så bra som möjligt och ändå var lite orolig för om jag sprungit tillräckligt med långpass började jag dricka rödbetsjuice en vecka innan, hm kanske i lite väl stora mängder… Även morgonen innan loppet passade jag på att ta en shot (el blev det två?)! Jag kunde inte seeda upp mig mer än till startgrupp 1B eftersom jag som längst sprungit lopp på 10 km de senaste åren, vilket kändes OK men lite snöpligt när man stod på startlinjen och såg försprånget som 1A hade. I praktiken är väl inte detta mer än 15-20 sek men eftersom det är så smalt i början av Lidingöloppet rusade jag iväg lite snabbare än jag borde första kilometern. Ja alla som sprungit Lidingöloppet vet väl hur trångt det blir i början när alla löpare ska igenom samma lilla smala passage. Det kändes ganska bra första 5-10 km och jag höll den tänkta farten, men ändå inte så bra som jag hade hoppats – magen började göra ont – skulle det verkligen kännas så med över 2 mil kvar? Vid ca 12 km var jag tvungen att sakta ned lite p g a magkramp och jag hoppades att det skulle räcka. Men det blev värre och efter 15 km kunde jag inte mer än jogga så frågan var inte om utan bara när jag skulle bryta. När jag såg min syster i en backe vid 18 km kändes som ett lämpligt tillfälle! Lite besviken på mig själv att jag bröt och inte kunde kämpa mig i mål, men det hade inte varit roligt att fortsätta i joggtempo. Det kändes fruktansvärt löjligt eftersom jag ändå tränat bra och verkligen borde förstått att min ovana mage inte tålde så mycket rödbetsjuice, men något lär man sig av misstag förhoppningsvis!
I år hade jag faktiskt inte ens funderat på att springa Lidingö – tränade allmänt dåligt hela vintern. I början av juni, när jag börjat komma igång och var på väg uppåt igen, fick jag reda på att jag var gravid. Men det är jag mycket gladare för än ledsen att jag inte kunde springa LL. Att springa LL i slutet av femte månaden kändes inte aktuellt och jag har därför inte heller trappat upp min träning som tänkt sedan dess. Men nästa år då hoppas jag att jag står på startlinjen, om inte till 30 km så till 15 km! :-) Att Malin Ewerlöf i år sprang under 2 timmar vid 44 års ålder är både imponerande och inspirerande, det betyder ju att jag ändå har flera år på mig att prestera bra på långa LL!
I helgen passade jag istället på att orientera i Hellas. Jag har en mycket avancerad tumkompass som jag i alla fall behöver låtsas att jag kan använda ibland :-) Det här var andra tillfället i år. Med en ”Naturpasset”-karta har man drygt 40 kontroller att leta upp i Hellas/Nackareservatet utanför Stockholm. Många går ganska enkelt att hitta. Som löpare är man van vid att följa spår och bara springa och springa när man är ute i skogen. Nu blev det istället en kombination mellan löpning och promenad eftersom mycket tid ägnades åt att analysera kartan och försöka förstå sig på vad som var vad. Som tur var hade jag en hjälpkartläsare med. Även lite blåbärsätande hanns med. Jag inser att riktiga orienterare inte riktigt ”vilar” som vi gjorde. Men det blev en behaglig och lugn eftermiddag i skogen och roligt att upptäcka nya stigar som jag annars troligen aldrig skulle tagit mig till. Tror kartan kostar 100 kr och kontrollerna finns uppe till sista oktober, så det kan varmt rekommenderas om man bor i Sthlm!
Jag har tänkt skriva lite om min löpträning under graviditeten längre fram, eftersom jag själv tycker det är superintressant att läsa och höra om hur andra gör. Den fysiologiska anpassning kroppen gör, vilka råd som finns om hård träning under graviditet (många och skiftande) och vad som egentligen är vetenskapligt förankrat tänkte jag också ta upp!
Jag älskar löparskor och har lite väl många. De här, alldeles för lite använda, köpte jag för att de var billiga och mjuka. Funkar bra i skogen!
