Jag gjorde det! Jag tog mig i mål på mitt första fjällmaraton. Jag är sjukt glad och stolt. Och tacksam! För ett fint arrangemang, för mina ben som bar mig, för att solen sken och för min egen hejarklack längs med banan. Här kommer ett (lite för långt, jag vet) blogginlägg om gårdagens Fjällmaraton Sälen.
Race-dag! Jag vaknade en minut innan klockan ringde. Lyfte på gardinen – sol! Lagade gröt. Funderade på om jag fått hybris som anmält mig till hela sträckan. Borstade tänderna. Knöt skorna. Knatade mot starten med min egen hejarklack och ett par ivrigt flaxande fjärilar i magen. Som alltid inför lopp. Kommer till starten. Det sjuder av liv. Löpare överallt, musik, härlig stämning. Ser några som värmer upp. Kommer på att jag lämnat nummerlappen i stugan. Skräp. Nummerlappen är ju mycket bättre att ha på magen än på köksbordet när man ska springa lopp. Joggar lite skärrat tillbaka till stugan. Hejar på ett gäng jag känner igen från Instagram. Tänker att de ser starka ut, och jag vet från deras flöde att de är förberedda! Jag – jag är så orutinerad att jag glömmer typ det enda obligatoriska till loppet. Skrattar åt mig själv. Tänker att det är tur att jag inte har satt några prestationskrav på mig själv. Att bara jag får komma upp på fjället så ska jag njuta varje minut.
Jag hann tillbaka. Startade (med nummerlapp på magen) och kände ett stort leende sprida sig när jag tillsammans med ca tusen löpare började färden ur byn. Efter en långsam stigning i ett härligt lemmeltåg av löpare var jag äntligen uppe på fjället. Jag tog djupa andetag, tänkte att jag inte skulle dras med och dra upp farten, utan ta det lugnt för att inte bränna mig. Vore ju trevligt att få gå i mål på min första fjällmara. Rullade på nerför, kom till första depån, kände mig stark! Sedan kom nästa stigning. Jag hade sett på banprofilen att den skulle komma, så jag var beredd. Trodde jag. I min tanke hade jag sett framför mig en brant backe som jag planerade att gå uppför för att sedan rulla på utför. Men det var ingen brant backe, utan en lång seg rackare. På asfalt. Oh my… Tänkte att nu tappar jag fart och glädje. Men lite förvånande så pinnade jag på hela backen. Surrade med lite andra löpare, vände ansiktet mot solen, njöt. Och vips tog asfalten slut och löpningen blev genast roligare.
Vid tredje depån vid 17 km kände jag mig fortfarande pigg. Jag bara väntade på att benen skulle ta slut, att huvudet skulle ge upp och jag skulle tappa humöret. Men benen kändes bra och humöret var på topp! Fick extra energi i backen vid Högfjällshotellet där min familj så snällt stod och hejade. Några pussar och kramar, sedan iväg igen.
Underlaget var väldigt varierande. Vi sprang genom blåbärsris, lera, på skogsstig, på spång, över sten, sten och mer sten. Riktigt svårsprunget bitvis, precis som det ska vara. Ville jag ha ett lättlöpt lopp skulle jag springa på asfalt. Men varför springa på asfalt när jag kan få uppleva storslagen fjällmiljö? En gång stod jag på näsan, glad att jag störtdök i mjuk mossa och inte i något av de steniga partierna.
Jag sprang, pratade med andra deltagare. Gjorde high-five med barnen som hejade. Tackade de fantastiska människorna som hejade på oss deltagare. Tänk vilken skillnad det kan göra att få höra ett ”heja” när fötterna börjar ömma. Det gjorde de vid 30 km för övrigt. Och efter 38 km så var det lååångt mellan kilometerskyltarna. Jag var förvånad över att jag kände mig fräsch så länge, trodde jag skulle vara gråtfärdig efter halva distansen. Men humöret höll, och benen likaså. Jag insåg att jag faktiskt skulle klara det. Jag skulle ta mig i mål! Vilken tid jag skulle få funderade jag inte på. Jag är nöjd över att jag bestämde mig för att titta på utsikten, inte på klockan. Jag ville låta kroppen och humöret bestämma farten, inte jaga måltider. Det visade sig vara ett bra beslut. Det och det faktum att jag var noga med att få i mig vätska och energi. Jag glömmer lätt det när jag är ute och springer annars.
Jag var inte snabbaste löparen vid målgång. Men kanske en av de gladaste? Jag är stolt över mitt första maraton! På tiden 5:15:37 sprang jag in på 28:e plats i damklassen. Men det är inte det jag är mest stolt över. Det är att jag lyckades må bra och vara glad hela vägen in i mål. Det är det viktigaste för mig.
Fjällmaraton Sälen var ett jättefint arrangemang! Härlig stämning bland deltagare, publik och funktionärer. Jag hittade en vattenflaska ett par hundra meter innan sista depån, plockade upp den och tog med den för att lämna till funktionärerna. Sa ”jag tror inte någon kommer efter den, men bättre att ni tar hand om den än att den ligger i naturen”. På kvällen knackade det på stugan. Det var en av funktionärerna. I handen hade han flaskan. Han trodde att den var min och ville lämna tillbaka den. Alltså det engagemanget!? Jag fattar inte hur han hittade mig, men blev tagen av hur rart det var att göra sig besväret att lämna den åter till sin ägare. Nu var det ju inte jag, men ändå! Fint!
Så - Trailrunning Sweden och Fjällmaraton Sälen med flera – stort tack för ett kanonarrangemang. Sol fixade ni också! Tummarna upp för er!
Nu ska jag vila benen i ett par dagar. Till helgen väntar nästa löparäventyr. Jag är taggad!